Över djupa hav och vid blinkande fyrar

Anita, 82 år

- Jag heter Anita och min berättelse börjar den 17 augusti 1938, för 82 år sedan. Min mamma och pappa träffades på Vässingsö i Onsala i mitten på 30 talet. Min pappa var från Mönster och arbetade denna tid på Fladens fyrskepp utanför Varberg. Fyrskeppet är avsett att ligga för ankar för att varna sjöfarare för exempelvis grund. Pappa hade sommarledigt och var hemma från fyrskeppet och träffade mamma som var från Värmland. Hon arbetade som hem- och barnhjälp för ett par från Göteborg som hyrde sommarnöje på Vässingsö. 

De gifte sig och jag kom 10 månader senare. Pappa hade bara en liten ”ungkarlsvilla” så mamma fick bo hos pappas syster i en lägenhet på andra våningen på Vässingsö. Pappa bodde ju på fyrskeppet. Han var inte hemma så ofta. 

Vi tog vår lilla snipa

När jag var ett år fick pappa en tjänst på Vinga fyr, så då flyttade vi dit, hela familjen. En fin dag tog vi vår lilla snipa från Vinga upp till Tistlarna för att hälsa på hos familjen Helldner. Mamma har berättat att det var i deras kök jag tog mina första steg! Familjen Helldners yngste son, Ingvar, var 6 år vid den tiden och det var han som sedan blev min man! Att jag själv skulle bosätta mig där, i samma kök, 25 år senare, kunde man ju aldrig ana...

När jag var 4–5 år gick flyttlasset eller båten igen. Denna gång flyttade vi till Väderöbods fyrplats, i norra Bohuslän. En hög kal holme, rakt ut i Skagerack, långt ifrån Fjällbacka.

Jag minns det som igår

När jag var 13 år var det dags för flytt igen. Denna gång till Tistlarnas fyrplats. Jag tyckte att den var västkustens bästa fyrplats! Nu blev pappa fyrmästare. Att vi flyttade berodde delvis på att pappa steg i graderna för varje flytt, och fick högre lön. Jag minns det som i går när vi flyttade. Tidigt en morgon kom jakten och hämtade oss. Alldeles före nyår 1951. Vädret var det allra bästa och solen sken från en klarblå himmel. Vi gick förbi Vinga fyr och närmade oss Tistlarna. Jag tänkte: ”vad stor denna holme var!” Det var tre holmar som låg ihop. På den yttersta holmen stod fyren som såg ut som en riddarborg i orange tegel, med alla de röda husen alldeles nedanför. Det var så vackert, jämfört med de andra fyrarna vi bott på!

Varifrån var vi egentligen?

När vi kom fram blev vi inbjudna till familjen Helldner på middag. Nu bodde de i ett annat hus som var reserverat för fyrmästaren. Vår familj fick bo i den lägenheten som vi varit och hälsat på i för 13 år sedan.

Efter jullovet skulle min syster och jag börja i skolan igen. Då hyrde vi en lägenhet i ett hus i Gottskär. Mamma bodde där med oss tills vi blev klara med studierna.

När någon frågade oss var vi var ifrån, så var det svårt att svara, eftersom vi hade flackat runt så mycket. Men det var i alla fall i Onsala vi hade vårt lilla hus, som byggdes till inför pappas pensionering.

Vi fick söka arbete i land

Ingvar träffade jag från och till under hela min ungdom. Hur det nu gick till så hade tycke uppstått och vi gifte oss och flyttade in i den lägenheten där jag hade tagit mina första steg!

Så kom tiden för att fyrarna skulle moderniseras och bli eldrivna! De som bodde och arbetade på en fyrplats ombads att skaffa ett arbete i land, om det var möjligt. Vaktmästaren på Iserås skola i Onsala skulle gå i pension, så det jobbet sökte Ingvar. Både mina och Ingvars föräldrar bodde i Onsala nu och det var ju trevligt att ha nära till dem. På så sätt blev vi Onsalabor igen, som många av våra förfäder varit. Detta var i augusti 1967.